Tiden går.

Flytten blir alltmer en realitet. Huset är sålt till en härlig familj som fixar det vi borde ha fixat och som kommer att fylla det med barn och social samvaro. Precis som det skall vara.

Katterna U & G har flyttat in hos J:s föräldrar och där har de det så bra som katter kan ha. Bara ett problem. Grannkatten blänger på mig som om jag gjort något annat med katterna. Mer än en gäng har hon suttit på katternas fönsterplats ute och strirrat besviket på mig. Jag säger till henne "Livet går vidare kattkompis. Gör något nytt, catcrazy, flytta in hos den andra grannen och bli kompis med deras hundvalp." Hon går.

Vi har gjort en hel del "catcrazy". Som att bestämma oss för att bo i Mumbais "twin tower", 36:e våningen. En lägenhet med fler toaletter än familjemedlemmar, helglasade ytterväggar, granne med molnen. Vad gör vi när elen går och vi inte kan använda hissen och lägenheten utan AC blir ett växthus?

Efter nästan tre månader i Inden var J hemma över helgen, träffade nära och kära. Härligt, men också med en känsla av sorg och uppbrott. När skrattet rungar som mest kan man inte låta bli att fundera på om det kanske var sista gången just vi samlades kring vårt matbord just på den här platsen. Vad är det som driver oss att bryta upp, varför kan vi inte slå oss till ro, njuta av det vi har här just nu? Är vissa nomader i själen? Och när vet man om det är bra eller dåligt att bryta upp, byta miljö. Sällan förrän efteråt.

I höstas (-09) flyttade vi vår Magnolia som vägrat att blomma. Nu blommar den som aldrig förr. Byta av miljö vad vad som krävdes. Jag far väl ta det som ett tecken...och var det verkligen vinden som åstadkom en så vänlig hälsning av en gren tyngd av magnoliablommor när jag smått nostalgiskt fastnade med blicken på blommorna med tankar på om vi verkligen gör rätt nu.

K