Vi har nu bott här i ett halvt år och börjar mumlande kalla Mumbai ’hemma’. Ett tecken på hemmakänslan är kanske att det ibland känns som det inte finns något särskilt nytt att berätta. Man vänjer sig. Man vänjer sig och gör det som återkommer med viss regelbundenhet till sin vardag. På min väg till yogan (ja… jag har börjat med yoga) nickar jag nu igenkännande till killarna i hissen, de sju väktarna vid infarten, skomakaren, blomsterfarbrorn, grönsakstanten, betongbutikskillen, pappersköparen, killarna på utetvätten, männen vid chaistället, ko-damen vid busshållplatsen, den tiggande mamman med det ständigt sovande barnet (nja, det blir jag nog aldrig van vid). Jag har också fått ganska bra insyn i mina grannars liv, de familjer som bor på gatan utanför vårt hus, på jordhögarna utanför golfbanan och i betongrören vid vägen och så klart Ambani. De förra genom att de bokstavligen lever sitt liv på gatan. De sover, tvättar sig, umgås och hänger sin tvätt så att vi alla kan se. När det gäller Ambani är hans 26 våningars ”stadsvilla” nära vår lägenhet så upplyst att vi inte kan undgå att se in.
Ja, det var väl kanske att förenkla och säga att man vänjer sig. Bättre att säga att man lär sig att förhålla sig till det man ser, att se människorna och deras vardag. Mina gatugrannar lever ett liv under alla tänkbara miniminivåer, men när jag stannar och pratar med dem utstrålar de ändå inte elände. Och de hjälper mig att få ordning på mina tankar om vad som är viktigt här i livet. Den kärlek och stolthet den unga mamman visar sitt lilla barn är så stark och kravlös att jag skäms över att jag trott att kärlek och lycka inte är de fattigaste förunnat.
Nej, jag vänjer mig inte. Jag lär mig att tänka om att se nytt. Det kan ju förstås vara något att berätta.
