J på cykeltur i Sula Vineyard.
Färgpulver på marknaden i Nasik.Den vackra tvätterskan i den heliga staden Nasik.
Foto KatRC oktober 2010
För de som känner att de inte på länge prövat hela sitt känslo- och sinnesregister rekommenderar jag ett besök här i Indien.
Efter ett sinnenas nöje med helgbesök på Sula Vineyard och i den färgsprakande, heliga staden Nasik fick känslorna sig en också uppfriskande omgång dagen efter.
Med tyngd i själen såg vi de halvnakna små gatubarnen och deras försök att leka och ta hand om varandra. Den känslan utgjorde klangbotten i en livsbejakande, något komisk situation kort härefter på den Fina vernissagen. Mitt i ett allvarligt samtal med en pensionerad advokat om mänskliga rättigheter och fattigdom sade han överraskande: "And now let's pray together." I ett fast grepp tog han sedan oss (mig och J) och sin lilla vindögda, beundrande följeslagare i sin famn och mässade högljutt om all lycka han vill och kräver för sina nya norska (sic!) vänner. Sedan var det bara att mingla vidare. De vindrickande moderna Mumbaikerna runt oss lyfte inte ett ögonbryn. Livets tragedi och komik så nära inpå varandra.
I vardagen känns det som vi flyttat in i en liten halvfärdig fabrik, inte en bostad. Vi har vi haft dagliga besök av VVS-are, elektriker, Internetkillar, Insektssprutare och inspektörer av alla de slag. Jag har räknat till att vi haft besök av minst 50-60 hantverkare hitintills. Men jag ska inte klaga. Vi ringer bara "helpdesk" och beskriver dagens problem så kommer en liten grupp hantverkare (mint 2-3 varje gång.). Tänker på den ensamma mannen som jobbar i city men lurats att bo i förorten (3-5 tim daglig pendling). Inget fungerar hos honom och hyresvärden har inte synts till på länge. (Här betalar man en årshyra i förskott) Han kan klaga.
Lättast är det att bara åka med, ta emot sina sinnes- och känslointryck såsom de kommer. Vackert och fult, sköndoftande och illaluktande, välsmakande och oätligt, färgsprakande och gråslitet, tragedi och komik, frustration och förnöjsamhet. Allt. Nu.
De e bare å åk, som Stenmark sa.
