På plats i lägenheten. Det blev 35 våningen i The Imperial till slut i alla fall. Blir nog bra. Utsikten och alldeles lagom dos storstadspuls och närhet till skolor, arbete och club kompenserar (nästan) allt som inte fungerar som utlovat.
Vi börjar så smått komma till ro efter månader på hotell. Inget liv för en familj. Inget mysbyxande och kvällsfikande, småplock och att bara "vara". Stenhårt bäddade sängar framför ständigt påslagen TV. Fruktbyte, blombyte, städning, "freshen up", room-service mat och leende och hälsande var man än gick (allt det som man annars gillar på hotell) blev till slut utmattande. Att gå omkring i rufsigt hår och skrynklig morgonrock, med dålig andedräk, dåligt morgonhumör och oputsade glasögon var bara att glömma. Mycket saknat.
Men jag fick med mig en intressant erfarenhet. När vi bor på hotell är vi gäster hos de som arbetar där. Hotellets ledning drar upp de stora dragen, men det är i hotellpersonalens "hem" vi gör vårt besök. De har (i vart fall här) i åratal städat och skött vissa rum, arbetat på restaurangen, stått i receptionen. Vi blev till slut nästan en del av Hotell Tridents "familj", särskilt J som bodde där i över sju månader och O och Al med sina två månader. Personalen började till slut fråga efter ett familjefoto av oss och den mulliga, mysiga städerskan till O och Als rum (svårt jobb!) tyckte att jag skulle låta pojkarna sova just när jag skulle ringa på vid lunchtid...
Men nu är det dags att ta itu med Mumbai på riktigt, med städning, matlagning, tvätt och allt vad vardagen innebär.
Men till dess...Njut av solnedgången som tog emot mig när jag kom HEM häromkvällen.
På med myskläderna och fram med tekoppen :-)
K
