tisdag 30 november 2010

Mission: Yea…st


Vi har nu ätit indisk mat i alla former och färger. Gott och spännande. Men som enkel Svenne och nordbo saknar jag nu ENKEL hemlagad mat jag känner igen. Hastade iväg till butiken för att köpa ingredienser till några lätta pastarätter och hemmagjord pizza.

Fyra timmar senare hade jag åkt kors och tvärs genom stan (rullator hastighet på trafiken) och plöjt igenom de tre små butikerna med internationellt utbud som finns inom några timmars radie. (Ha för det utbudet!). Längst ner på någon hylla och i dammiga hörn skyltade med ”International Food” samt med hjälp av hinditalande butikspersonal och engelsktalande kunder hade jag skrapat ihop några guldklimpar: tomatpuré, gul lök, oregano, vetemjöl, soltorkade tomater och tagliatelle. Utmattad, men nöjd. Det enda som fattades för att få till pizza var lite jäst.

Kände mig vid det här laget ganska varm och trött (kan vara bristen på glögg, lussebullar, adventsljus, tomtar och julmusik som tog ut sin rätt). Bara idag kan jag väl få tycka att nötkött, skinka, kaffe, snö, bastu, renar och renat tomten och julmust är något alla borde känna till… och så jäst såklart. Och JA, det är ”cold outside”, men det är ”varm inside”. Very nice! Nej, inte så mörkt ute, snön lyser upp. Beautiful!

Yes, yeast. Nej, inte chokladpulver, jorgubbspulver, kakmix, soppapulver osv. Tystnad omkring mig när jag lite småsvettigt och i halvfasett beskrev med ord och kroppsspråk hur degen skulle jäsa (”rise” – händerna upp i luften) och bli luftig och krispig . YES, YEAST, Y..E..A..S..T! I AM GOING TO MAKE PIZZA! Sorry, Madam, we don’t have that y e a s t”. Vad då that, tänker jag. Jäst är inget that, det är en livsförnödenhet. Inget bröd, bullar och pizza utan jäst. Ingen riktig macka! Hur kan det inte finnas i varje butik?

Enklare och mindre frustrerande att bara beställa hem från närliggande pizzeria. De har god pizza här. Men, nej. Nu var det hemmapizza time. Jakten på jäst kommer att forsätta. Jag börjar fundera på om jag inte ska ta och baka surdegsbröd, kanel- och lussebullar, knäck och pepparkakor också. Göra julskina och köttbullar, lutfisk... JAPP.

Eller kanske bara åka hem till lilla Sverige och fira jul. Helt enkelt.

torsdag 18 november 2010

Swedish - that's a kind of massage...right?




Vem vet mest om flest?

Jag slås ofta av tanken att det inte är Indien och indierna som är märkliga och exostika (även om det nu råkar vara det för mig och många fler). Det är vi i väst som är annorlunda. Varför tror jag att de ska veta att "swedish" något annat än en form av massage? Hela Sveriges befolkning skulle inte ens fylla halva Mumbais bostäder. Varför blir jag förvånad när de inte tycker att jul är en märklig högtid? Jag kände inte till deras motsvarighet till jul och nyår och att över en miljard hinuder firar "Diwali" varje oktober. Varför tror jag att de ska veta hur svastikan användes under andra världskriget (var det ens ett "världskrig"), när jag så dåligt känner till dess betydligt äldre och vanligt förekommande hinduisk symbol för lycka ? Och visst hade hon rätt, indiskan som talar engelska med indiskt uttal, som sade till engelsmannen att han skulle tala "proper english", hennes engelska talas av betydligt fler.
Så inte är det konstigt att de studerar oss besökare och småler. Vi ser så annorlunda ut, klär oss inte ordentligt, gör konstiga saker och verkar inte veta särskilt mycket om någonting.

"Swedish" ? Ja, det är säkert betydligt fler än 9 miljoner indier som tagit en "swedish" massage utan en tanke på Sweden. Så vad är egentligen rätt? Massage eller folkslag? ;-)

K

tisdag 19 oktober 2010

De e bare å åk.

















J på cykeltur i Sula Vineyard.
Färgpulver på marknaden i Nasik.Den vackra tvätterskan i den heliga staden Nasik.

Foto KatRC oktober 2010



För de som känner att de inte på länge prövat hela sitt känslo- och sinnesregister rekommenderar jag ett besök här i Indien.

Efter ett sinnenas nöje med helgbesök på Sula Vineyard och i den färgsprakande, heliga staden Nasik fick känslorna sig en också uppfriskande omgång dagen efter.

Med tyngd i själen såg vi de halvnakna små gatubarnen och deras försök att leka och ta hand om varandra. Den känslan utgjorde klangbotten i en livsbejakande, något komisk situation kort härefter på den Fina vernissagen. Mitt i ett allvarligt samtal med en pensionerad advokat om mänskliga rättigheter och fattigdom sade han överraskande: "And now let's pray together." I ett fast grepp tog han sedan oss (mig och J) och sin lilla vindögda, beundrande följeslagare i sin famn och mässade högljutt om all lycka han vill och kräver för sina nya norska (sic!) vänner. Sedan var det bara att mingla vidare. De vindrickande moderna Mumbaikerna runt oss lyfte inte ett ögonbryn. Livets tragedi och komik så nära inpå varandra.

I vardagen känns det som vi flyttat in i en liten halvfärdig fabrik, inte en bostad. Vi har vi haft dagliga besök av VVS-are, elektriker, Internetkillar, Insektssprutare och inspektörer av alla de slag. Jag har räknat till att vi haft besök av minst 50-60 hantverkare hitintills. Men jag ska inte klaga. Vi ringer bara "helpdesk" och beskriver dagens problem så kommer en liten grupp hantverkare (mint 2-3 varje gång.). Tänker på den ensamma mannen som jobbar i city men lurats att bo i förorten (3-5 tim daglig pendling). Inget fungerar hos honom och hyresvärden har inte synts till på länge. (Här betalar man en årshyra i förskott) Han kan klaga.

Lättast är det att bara åka med, ta emot sina sinnes- och känslointryck såsom de kommer. Vackert och fult, sköndoftande och illaluktande, välsmakande och oätligt, färgsprakande och gråslitet, tragedi och komik, frustration och förnöjsamhet. Allt. Nu.

De e bare å åk, som Stenmark sa.

torsdag 16 september 2010

Begynnande vardag




På plats i lägenheten. Det blev 35 våningen i The Imperial till slut i alla fall. Blir nog bra. Utsikten och alldeles lagom dos storstadspuls och närhet till skolor, arbete och club kompenserar (nästan) allt som inte fungerar som utlovat.

Vi börjar så smått komma till ro efter månader på hotell. Inget liv för en familj. Inget mysbyxande och kvällsfikande, småplock och att bara "vara". Stenhårt bäddade sängar framför ständigt påslagen TV. Fruktbyte, blombyte, städning, "freshen up", room-service mat och leende och hälsande var man än gick (allt det som man annars gillar på hotell) blev till slut utmattande. Att gå omkring i rufsigt hår och skrynklig morgonrock, med dålig andedräk, dåligt morgonhumör och oputsade glasögon var bara att glömma. Mycket saknat.

Men jag fick med mig en intressant erfarenhet. När vi bor på hotell är vi gäster hos de som arbetar där. Hotellets ledning drar upp de stora dragen, men det är i hotellpersonalens "hem" vi gör vårt besök. De har (i vart fall här) i åratal städat och skött vissa rum, arbetat på restaurangen, stått i receptionen. Vi blev till slut nästan en del av Hotell Tridents "familj", särskilt J som bodde där i över sju månader och O och Al med sina två månader. Personalen började till slut fråga efter ett familjefoto av oss och den mulliga, mysiga städerskan till O och Als rum (svårt jobb!) tyckte att jag skulle låta pojkarna sova just när jag skulle ringa på vid lunchtid...

Men nu är det dags att ta itu med Mumbai på riktigt, med städning, matlagning, tvätt och allt vad vardagen innebär.

Men till dess...Njut av solnedgången som tog emot mig när jag kom HEM häromkvällen.
På med myskläderna och fram med tekoppen :-)

K

torsdag 2 september 2010

AAgggghhhh


Monsunen har tagit nya tag om staden. Det regnar, regnar, regnar. Men just när man är på väg att...kommer en dag med värme och sol.


Väntar nu på besked om vi ska bli kvar på hotellet ytterligare några veckor eller flytta in på Imperial (rymdraketerna på bilden) - "Bygget" som vi hellre borde kalla det - och hur länge vi ska bo där innan vi kan leta efter nytt, lugnare område.



Förstår nu varför Yoga har sin rot här i Indien.Det gäller att ta ett djuuuupt andetag och bara acceptera att inget, inget blir som man tänkt sig.

Lugn och fin.Det blir nog bra till slut hur det än blir.

PEACE.



K

tisdag 24 augusti 2010

Mumbai - Ordning i kaoset ?



Vid mina tidigare kortare möten med Mumbai framstod staden som fullständigt kaotisk, en oordnad explosion av ljud, folk och folkliv, trafik, lukter och synintryck. Alla sinnen blev snabbt mättade. Orkade till slut inte se, höra, känna eller lukta något mer. Behövde vila från stadens puls. Mumbaikerna gör det så bra själva.

Men det var jag som var i kaos, inte Mumbai !


Men tiden, mina tre veckor här som en sinnesberusad och handlingsförlamad, har till slut fungerat precis så som när ögat skiftar från att se en mängd prickar till att se ett mönster.
Mumbai är som en stor, påfrestande, svettig, nyfiken, ljudlig, stirrande, härlig, varm, glad och godhjärtad vän. Staden vaknar till liv först vid tiotiden och lugnar ner sig igen tolv timmar senare. Och på natten en annan stad, ljuset från bilarnas lyktor,

neonskyltar och skyskrapor tar fram storstadskänslan.

Men det är en snäll storstad, ofta med förklaring (ibland bara med ett stort leende) på det som för den ovane verkar konstigt. Helt plötsligt ser jag taxichauffärernas skickliga navigering med hjälp av tuta, handrörelser, utrop , otillåtna U-svängar, och centimetermarginaler. Och att det finns mycket människor överallt ber
or helt enkelt på att det finns långt fler anställda på butiker, restauranger, hotell osv än vad man är van vid. På hotellet har de t.ex. vakter, butlers, receptionister, pool"killar", gympersonal, städare, tvätthämtare, fruktpåfyllare, vattenpåfyllare, hantverkare, trädgårdspersonal, serveringspersonal osv osv.


Och, eftersom jag gillar min kompis Mumbai just idag (imorgon en ny dag), så vill jag som avslutning lyfta fram en fin hinduisk tradition de firar idag tisdagen den 24 aug 2010. Det är Rakshabandhan, som firas för att ära banden mellan bröder och systrar. Systrarna knyter ett tunt rött band (rakhi) kring brödernas handled för att ge dem lycka och välgång. Ute på stan nyss såg jag många familjer, finklädda med nyknutna röda armband på männen och pojkarna och små presenpåsar i kvinnorna och flickornas hander. Varför inte slå en signal, en telefontråds rakhi, till din bror och/eller syster idag ?


Glad Rakshabandhan och en lite extra hälsning idag till mina bröder A, P och H.


K


tisdag 11 maj 2010


Tiden går.

Flytten blir alltmer en realitet. Huset är sålt till en härlig familj som fixar det vi borde ha fixat och som kommer att fylla det med barn och social samvaro. Precis som det skall vara.

Katterna U & G har flyttat in hos J:s föräldrar och där har de det så bra som katter kan ha. Bara ett problem. Grannkatten blänger på mig som om jag gjort något annat med katterna. Mer än en gäng har hon suttit på katternas fönsterplats ute och strirrat besviket på mig. Jag säger till henne "Livet går vidare kattkompis. Gör något nytt, catcrazy, flytta in hos den andra grannen och bli kompis med deras hundvalp." Hon går.

Vi har gjort en hel del "catcrazy". Som att bestämma oss för att bo i Mumbais "twin tower", 36:e våningen. En lägenhet med fler toaletter än familjemedlemmar, helglasade ytterväggar, granne med molnen. Vad gör vi när elen går och vi inte kan använda hissen och lägenheten utan AC blir ett växthus?

Efter nästan tre månader i Inden var J hemma över helgen, träffade nära och kära. Härligt, men också med en känsla av sorg och uppbrott. När skrattet rungar som mest kan man inte låta bli att fundera på om det kanske var sista gången just vi samlades kring vårt matbord just på den här platsen. Vad är det som driver oss att bryta upp, varför kan vi inte slå oss till ro, njuta av det vi har här just nu? Är vissa nomader i själen? Och när vet man om det är bra eller dåligt att bryta upp, byta miljö. Sällan förrän efteråt.

I höstas (-09) flyttade vi vår Magnolia som vägrat att blomma. Nu blommar den som aldrig förr. Byta av miljö vad vad som krävdes. Jag far väl ta det som ett tecken...och var det verkligen vinden som åstadkom en så vänlig hälsning av en gren tyngd av magnoliablommor när jag smått nostalgiskt fastnade med blicken på blommorna med tankar på om vi verkligen gör rätt nu.

K

fredag 16 april 2010




Indien - kontrasternas land.

Pingviner på flyplatsen i Goa; En cykeltur på den nästan folktomma, milslånga stranden; Kallt som en försommardag inomhus och varmt som en ångbastu utomhus; Fantastisk färgprakt och estetik också bland de fattigaste; Skratt och vänlighet där man förvantar sig det motsatta; En Jazzklubb med New York känsla på en mörk, svårtillgänglig bakgata; Mat som får dig att le inombords i den enklaste restaurangen; Boende på gatan strax utanför den hypermoderna skyskrapan.
Igenting och allt är lätt i Indien.

Hur ska vi bo i denna stad, Mumbai, som är en blandning av allt nytt och allt gammalt, allt dåligt och allt bra?

Vi har sett fler lägenheter i Mumbai än i Stockholm. Ska vi bo hypermodernt med storstadskänsla eller engelskkontinentalt med mycket atmosfär? Finns fantastiska bostäder i båda katergorier. Vi valde det förra. Som villaboende förortsfamilj med halvvuxna barn tyckter vi att det är dags att prova något helt annat. STORstadsboende. OM allt går som det ska flyttar vi i slutet av sommaren in på 22:a våningen i en utav Indiens högsta skyskrapor (60 våningar). Byggnaderna kallas i Mumbai, utan egentlig darr på rösten, "the twin Towers".
Ta en titt på http://www.theimperial.in/flash.html.
Spännande.

Hemma i Sverige igen med en dag av försommarkänsla slogs jag av att vi har utomhus ofta alldeles naturligt den svala värme som de exotiska ländernas lyxhotell betalar miljarbelopp för att kunda fläkta fram åt sina gäster. Gäster som i sin tur betalat dyra pengar för att komma till värmen.

Jag ler åt det absurda.

Katarina

måndag 29 mars 2010

Några inledande tankar

Det är nu i slutet av mars 2010 tre månader sedan det blev klart att vi skulle spendera några år i Indien.

Mycket har hänt under den här tiden. Jocke arbetar och bor i Mumbai sedan början av februari och jag, Katarina, har precis avslutat försäljningen av vårt hus. Allvaret i beslutet börjar sippra igenom. Vi har tagit de första stegen mot en ny framtid. Vårt hem blir nu "där vi lägger vår hatt". Ledsamt och befriande på samma gång.

Om några dagar åker jag och grabbarna till Goa och Mumbai över påsk. August och jag har varit där tidigare, men för Ludvig och Oskar blir det första besöket. Spännande att få se vad de tycker.

Vi hoppas kunna bestämma boende vid den här resan. Blir det på 34:e våningen nära Bridge Kandy eller lägenhet i Bandra?

Allt är nu öppet.

På återhörande
Katarina